Julia

- Det där är min dörr. Det är bara jag som bestämmer vem som ska få komma in genom den.
Julia, 20, sprudlar av glädje och energi när hon pekar på sin lägenhetsdörr och försöker sätta ord på känslan att för första gången bo själv, i en egen lägenhet.
Den här intervjun görs hemma hos Julia. Hemma i hennes egna - tillfällig visserligen, men ändå - lilla lägenhet i en av Stockholms södra förorter.

Det är bara några år sedan Julias verklighet såg helt annorlunda, många kanske skulle säga helt hopplös, ut. I början av gymnasiet brakade allt ihop, Julia drabbades av en allvarlig psykos och fick tas in på psyket. I samma veva skar det sig totalt med mamman och Julia var helt hemlös.
Vårdtiden blev lång, över ett år, innan Julia kunde skrivas ut och förflyttas till ett behandlingshem.
- Men när behandlingshemmet efter en tid kulle läggas ner fick jag ett tips av föreståndaren om Magelungen och det Resursboende de bedriver, berättar hon.

I december 2008 togs Julia emot och fick plats i en lägenhet för tre tillsammans med två andra ungdomar.
- Det första som var märkbart var tilliten. Jag fick tillbaka min mobiltelefon, bara en sån sak! "Vi litar på dig som du är, du behöver inte förtjäna vårt förtroende," var ett tydligt budskap från personalen. För att det ska ändras måste man missbruka förtroendet, säger Julia.
Julia kunde också fortsätta sina gymnasiestudier på Magelungens skola, där hon fortfarande går kvar när vi träffas - trots att hon lämnade boendet efter nio månader.
- Och snart är jag klar, då siktar jag på universitetet. Drömmen är att bil lärare eller förskollärare, säger hon.
Yrkeserfarenhet har hon redan fått via Magelungen. Julia fick praktik på dagis under tiden på Resursboendet och är fortfarande kvar där parallellt med skolarbetet.

Individens behov och förutsättningar står i centrum även på stödboendet även om en del verksamhet sker i grupp med andra ungdomar. Man talar inte om behandling utan om förändring. I förändringsarbetet ingår bl. a egen mentor, coachning och individualterapi - men också fysisk träning, i Julias fall på gym.

För Julias del handlade det om social träning, förmåga att sätta gränser och stärkt självkänsla. Själv beskriver hon det så här:
- Tidigare lät jag mig "invaderas" av andra människor och jag blev förvirrad under press. Men under tiden på Magelungen lärde jag mig att ta hjälp, att sätta ord på känslorna. Idag törs jag säga att jag har en mycket starkare självkänsla, jag kan sätta gränser mot andra människor och säga ifrån när det går för långt, säger hon.
- Det här märker jag också i omgivningens sätt att se på mig.

I omgivningen ingår det sociala nätverk Julia har.
- Mina vänner och min mentor har blivit min familj, säger hon. Och naturligtvis även pojkvännen, "fast han bor för långt bort".

Framtiden då? Inget är klart, den egna lägenheten är bara tillfällig och studierna bara på planeringsstadiet. Ändå lyser Julia av självförtroende och förväntan när hon tittar framåt.
- Jag ska få tag i ett eget boende och jag ska plugga vidare, slår hon fast. Det ordnar sig på något sätt, säger hon. Fast den Julia jag var förut skulle nog ha blivit desperat i den här situationen, tillägger hon.